Sigbrith Björkelund studerade vid Uppsala Universitet och var efter sin Fil Mag-examen verksam som gymnasielärare i Stockholm och i nordvästra Skåne.
Sigbrith började studera till lärare mot sina föräldrars vilja och hade haft det tufft ekonomiskt. För att finansiera studierna läste hon korrektur på nätterna på Uppsala Nya Tidning. Trots det blev hon färdig på rekordtid med strålande betyg och blev Sveriges yngsta adjunkt någonsin. Och henne fick vi som klassföreståndarinna! Ibland har man tur!
När vi, ett gäng ostyriga 13-åringar, kom till Norra Real i Stockholm på hösten 1960 för att börja realskolan, träffade vi Sigbrith för första gången. Vi anade inte vilken betydelse vår unga, snygga klassföreståndarinna skulle få för oss.
Sigbrith kom med fina betyg från lärarhögskolan och vi – 36 killar – var hennes första klass som klassföreståndarinna. Hon tog sig an oss med den ambition, skicklighet och omsorg som var typisk för Sigbrith. Hon var vår lärare i tyska och svenska och mycket krävande. Nåde den som svamlade eller inte kunde sina tyska verb. När en orolig mamma hörde av sig till den unga adjunkten och undrade om det inte var risk att vi skulle bli utbrända med alla läxor, svarade Sigbrith bestämt: ”Hade det varit flickor hade jag kunnat hålla med, men grabbar skyddas alltid av sin naturliga lättja”.
Vi älskade Sigbrith och hon älskade oss. Vi var hennes första klass, kanske hennes bästa, men absolut hennes käraste. Sigbrith kom senare alltid till våra 5-års jubileer efter studenten ända fram till 50-års jubiléet i maj 2016 som hon fick fira i sin sjuksäng. Hon ringde så fort någon i klassen hade utmärkt sig och vi kände oss som en del av hennes familj.
Vi var mycket stolta över vår tuffa och fräsiga fröken som stack ut bland alla äldre lärare i skolan och många av oss hade förmånen att ha Sigbrith som klassföreståndarinna ända fram till studenten 1966.
Långt senare förstod vi vad Sigbrith betytt för oss. Inte bara blev vi duktiga i svenska språket – det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta – och litteraturen – Från Eddan till Ekelöf – utan också i tyska som vi nog faktiskt behärskade bättre än engelskan.
Sigbrith var en sann humanist och drev en outtröttlig kamp för humaniora i det gamla realläroverket. Hon bjöd in författare till fascinerande träffar för att öka vårt intresse för den moderna litteraturen och uppmuntrade oss ofta att se det senaste i filmväg.
Sigbrith vidgade även vår syn på omvärlden. Hon var modern och liberal och fick oss tidigt att förstå att kvinnor var minst lika kapabla som män – hon var ju själv ett lysande exempel på det.
Sigbrith hade många vänner, inte underligt med hennes skarpa intellekt, charm och humor. Sigbrith, eller Bebs som hennes vänner kallade henne, var intresserad av mycket: litteratur, film, teater, matlagning, vin, bridge och golf. Alltid med samma passion och engagemang.
När vi tackade Sigbrith för våra sex år tillsammans efter studenten hade vi skaldat en parafras på Tegnérs kända dikt:
Det låg ett skimmer över Sigbriths dagar,
fantastiskt roligt, jobbigt om du vill,
men det var sol däri och om du klagar,
var stodo vi om de ej varit till.
Sigbrith, tack för den fina start i livet vi fick genom dig.